miaiblomning

Tillvaron fylls ständigt av utmaningar. De avlöser varandra.

Ibland är det praktiska/tekniska utmaningar som jag antingen fixar själv ("kan själv") eller släpper prestigen om och ber om hjälp med.

Ofta är det mentala utmaningar. Att orka vara kvar i tänket "jag väljer själv vilket förhållningssätt jag ska ha". Det är ju så himla lätt att fräsa till och skylla på andra...Och det är otroligt lätt att se när andra fräser och skyller ifrån sig, och uppmana "du väljer själv ditt förhållningssätt"!
Eller tvärtom - "det är bara fel på allt jag gör och allt jag säger"...

En stor utmaning är att hantera en dialog, speciellt när man har olika synpunkter och/eller värderingar, så att båda lämnar diskussionen som vinnare, kanske inte vinnare i sakfrågan, men stärkta av diskussionen.

Den här veckan har varit en lång känslomässig utmaning. Svårt! "Att skiljas är att dö lite grann..." Det känns tomt och det gör ont, det känns som om en bit av en själv rycks loss, kvar blir ett öppet sår. Jag vet att de allra flesta sår läker, det kommer det här att göra också. Kvar blir kanske ett litet ärr.
Kvar blir också alla minnen, och en oändlig tacksamhet för den tid vi haft tillsammans, för alla utmaningar, upplevelser och erfarenheter som vi delat.

Och utmaningarna kommer att fortsätta att avlösa varandra!