Solnedgången brinner
- Titta vilka vackra färger, det ser nästan ut som om det brinner, säger jag till Magnus, som kommer gående längs stallgången.
Bakom honom lyser skenet från solnedgången in genom de öppna portarna. Vi har just kommit in från ett sent kvällspass på ridbanan. Det är fortfarande varmt ute. Från skullen dånar ljudet från höfläktarna. De senaste veckornas härliga sommarväder har gjort att vi fått en maximal höskörd, över 50 ton är nu på skullen.
Magnus tittar till elaggregaten för strömmen till hagarna och ger sedan hästarna det sista kvällsmålet hö, medan jag borstar av hästen som vi varit ute med och hänger in utrustningen i sadelkammaren. I den största boxen står fölet som föddes förra veckan och diar. Jag går in och pysslar lite med honom och hans mamma. I morgon ska de två få komma ut på riktigt bete där de kan gå dygnet runt resten av sommaren. Hagen är klar, bara ett batteri som saknas för att få ström i staketet. Vi säger god natt till hästarna och låter dörrarna stå öppna när vi går därifrån.
Det är snart midnatt och vi har mycket som ska hinnas med nästa dag, men vi stannar ändå kvar ute på verandan en stund för att varva ner och njuta av den ljumma sommarkvällen. Inne i huset sover barnen. Två flickor, som tidigare varit hos oss på ridläger flera somrar, har anlänt idag och småpratar medan de installerar sig i gästrummet. Vi ska resa till Skåne några dagar och de ska sköta hästarna åt oss medan vi är borta.
KNACK, KNACK! BONK! BONK! VOV!
Magnus och jag vaknar samtidigt med ett ryck, stirrar på varandra med vidöppna ögon. Pulsen slår hårt.
- Vad var det? Vad är det som händer? flämtar jag skräckslaget.
Det smäller, knastrar och dånar utanför, hundarna skäller vilt, barnen börjar skrika. Magnus kliver upp ur sängen och går tveksamt till hallen för att titta ut. Han öppnar ytterdörren och möts av två män från en grannby. Jag hör inte vem det är eller vad de säger till honom, jag hör bara ett skrik! Ett skrik som skär genom hela mig. De dödar honom, hinner jag tänka.
- STALLET BRINNER! STALLET BRINNER! vrålar Magnus förtvivlat.
Jag kastar mig ur sängen och springer till dörren. Där ser jag två män som har tagit ett kraftigt grepp om varsin arm på Magnus för att hålla honom kvar. De lyckas med förenade krafter hindra honom att rusa till stallet. Längre bort ser jag stallet i lågor, helt övertänt. Höfläkten och alla öppna dörrar har, likt en blåslampa, hjälpt elden att ta fart. Jag hör sirener, brandkåren är redan på plats. Jag bara stirrar, känner mig helt tom.
- De är borta, de är borta! Alla hästarna är borta! är det enda jag får ur mig.
Inga tårar. Bara tomhet. Jag står paralyserad och stirrar på lågorna.
Ett barnskrik får mig att vakna till, jag vänder ryggen mot stallet och går in för att ta hand om barnen, stallflickorna och hundarna.
Det var tidig morgon, den 4 juli 1994, 39 hästar brann inne.
